Tjugotvå minusgrader visar termometern. Går till skolan med tung blick och fryser nästan itu. Allt känns hopplöst och jag blir bara arg eller gråtfärdig på varenda lektion. Jag vill inte mer. Skoltrötthet kallas det visst och det äter upp mig inifrån. Längtar efter vår som jag alltid gör dessa månader. Och egentligen vet jag att jag inte borde. För det är fantasier och förhoppningar som aldrig slår in och när sommaren tar slut slås jag alltid över hur dum jag varit. Och sen finns han där också. Han som jag inte ens vet hur jag tycker om honom längre, Varje natt så finns han där i mina tankar och jag tycker han kan försvinna därifrån. Lämna mig ensam med ett problem lättare igen. För nu är allt jag önskar mig lite sömn och mänsklig värme. Dumma januaritankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar