För du är det finaste jag vet.

Ni vet när man har något jättefint som är enda livslusten och ett ögonblick senare så är det borta igen och du vet att det aldrig kommer bli detsamma igen. Det är inte kul alls. Det är inte heller kul att tro och hoppas på saker som egentligen inte är någon big deal, men som den förvirrade femtonåringen man är så dunkar hjärtat lite för mycket och man blir pirrig i kroppen när det inte behövs och då blir det lite såhär. Såhär jättedåligt.  

"Vad hände, vad hände, vad hände, vad hände, vad hände med oss? Jag trodde jag äntligen hittat något jag kunde behålla"